En grupp familjer som hävdar att deras barn blivit bortförda av terrororganisationen YPG/PKK har uppmärksammat årsdagen för sina dagliga demonstrationer i sydöstra Turkiet.

Det började för ett år sedan i staden Diyarbakir med tre kvinnor som sade att deras barn med våld rekryterats av terrorstämplade PKK.

Demonstrationerna har hållits utanför lokaler tillhörande partiet HDP (Folkens demokratiska parti) – som av den turkiska regeringen anklagas för att ha kopplingar till YPG/PKK – och har vuxit sig allt större med tiden.

En fjärde kvinna, Hacire Akar, påbörjade en protest den 22 augusti 2019 mot att hennes son kidnappats och tagits upp i bergen av YPG/PKK.

Efter att hon återförenats med sonen två dagar senare blev andra mödrar hoppfulla. Med Akar som förebild påbörjade därför Fevziye Cetinkaya, Remziye Akkoyun och Aysegul Bicer dagliga demonstrationer den 3 september 2019.

Till skillnad från PKK är YPG-milisen i Syrien inte klassad som terrororganisation av EU eller USA, men Turkiet menar att den bör ses som en del av PKK.

Tuffa omständigheter

Antalet familjer som har kommit från hela landet för att protestera mot bortförandet av sina barn har sedan dess stigit till 150. Trots en kall vinter, en varm sommar och den pågående coronapandemin har de fortsatt.

Många mödrar har turats om att delta med sina män, som har tagit hand om barnen medan kvinnorna protesterar.

Några kvinnor har trots svåra omständigheter fortsatt att delta tillsammans med sina barn. Några har sovit på trottoaren, och det har hänt att deltagare svimmar.

Den 29 september hade sammanlagt 18 familjer återförenats med sina barn tack vare protesterna. Andra längtar fortfarande efter att kunna krama om sina barn.

Varje gång ett barn återvänder utbryter känslosamma scener. De som fortfarande väntar på sina barn har gråtit av glädje för de familjer som återförenas, men också av sorgen över sin egen situation.

Stort stöd

De kvinnor som återförenats med sina barn återvänder då och då till demonstrationerna för att visa sitt stöd.

För att undvika protesterna har HDP tillfälligt stängt sitt kontor och flyttat verksamheten till andra lokaler i Diyarbakir.

HDP har på alla sätt försökt avskräcka demonstranterna, som har fått motta förolämpningar från partiets medlemmar och i vissa fall blivit hotade på väg hem.

Även i partiets tidningar har kvinnorna hotats. Man har också publicerat intervjuer med de bortförda barnen där mödrarna ombeds avbryta sina protester.

I Berlin har en turkisk-tysk mamma demonstrerat sedan den 29 februari – inledningsvis framför en PKK-affilierad organisation – mot bortförandet av hennes dotter.

Tillsammans med PKK-medlemmars familjer har turkiska säkerhetsstyrkor på fyra år övertygat 719 personer att lämna organisationen. Sedan 1 januari har 146 medlemmar i terrorgruppen överlämnat sig själva till säkerhetsstyrkorna.

Emine Erdogan, president Recep Tayyip Erdogans fru, är bland de tusentals personer som har träffat de protesterande familjerna i Diyarbakir, som även har besökts av ett antal artister, journalister och ambassadörer.

Daglig sorg

Zekiye Bozdag, en av de första kvinnorna som var på plats, säger att hon var med och tog initiativ till protesterna tillsammans med familjemedlemmar för sin bror Suleyman, som hon uppger blev lurad och kidnappad av PKK den 30 augusti förra året.

– Vi har alla lämnat våra barn där hemma för att komma hit, säger hon.

– Vi kommer att fortsätta vår protest med bestämdhet till det inte finns ett enda barn kvar uppe i bergen. Vi vill ha tillbaka våra barn från HDP, döda eller levande.

Hon betonar att hennes mamma Fevziye Cetinkaya sörjer sin son varje dag där hemma.

– Det är klart att vi har upplevt svårigheter. Vi kom hit och protesterade med våra barn även de dagar då vi var sjuka. Inget var svårare än sorgen över att min bror är borta, säger hon.

Ytterligare en kvinna som har varit med från början och demonstrerat är Aysegul Biser, som säger att hon har slagits i två år för sin 17-årige son Mustafa.

– Den här kampen kommer inte att sluta förrän jag tar mitt barn från dem. Jag har vigt mitt liv till den här kampen och jag kommer att få min son tillbaka från dem, säger hon.